Jag har nära vänner, vänner och bekanta (som de flesta andra också har) Alla nära vänner kan jag prata med om allt, jag litar på dem, jag känner mig trygg med dem och jag vet precis vart jag har dem.
För mina vänner gäller ungefär detsamma, men jag kan vara lite mer osäker på om jag kan lita på dem och jag kan även vara lite osäker på vart jag har dem.
Med mina bekanta så har jag ju egentligen ingen aning, jag får gå på magkänsla för vissa utvecklas ju till att bli mina vänner och ibland även till nära vänner.
Nu tycker ju jag att jag för det mesta gör mitt bästa i allt, att jag är ganska så snäll och omtänksam, att jag inte snackar en massa skit och att jag inte lägger mig i vad andra gör eller tycker....
och ÄNDÅ ska "folk" snacka om mig. Inte för att jag är elak mot någon, inte för att jag har begått något brott.... Men för att jag är hemma med mina barn!! Vad är problemet!!?? Bara säg det till mig. Vad är det som är fel med det? Vad tror ni händer med min stackars stackars 2-åring(!!) för att jag är hemma med honom tillsammans med hans lillasyster?
Tror ni kanske att han "halkar efter"? Tror ni att han blir socialt inkompetent? Eller vad? Jag kan tala om för er då att han kan prata långa meningar, han kan räkna till 40, han är social och älskar att leka med andra, han äter och dricker som han ska, han växer som han ska, han kan klä sig själv, han kan rita huvudfotingar, han kan pussla 25-bitarspussel, han kan många sagoböcker utantill som han "läser" för oss, han har aldrig varit svår att lämna hos farmor och farfar, mormor eller faster och han har sovit "borta" utan sina föräldrar. Så, säg mig vad som är så fel med att ha honom hemma? Är det synd om honom för att han inte tillhör en grupp eller tror ni att det kommer att bli problem när han ska in i en barngrupp så småningom? Jag vill gärna veta vad det är "folk" stör sig på?
Nu hör det ju till saken att vi hade hoppats på att vi skulle hinna flytta till en annan kommun innan barnen började förskola, men nu är vi ju fortfarande kvar. Nils kommer att börja på förskola, eventuellt redan i vår. MEN om han inte börjar förrän efter sommaren när även lillasyster ska börja så tänker inte jag ha dåligt samvete för det. För JAG tror INTE att han far illa av att vara hemma med oss. Vi åker till Öppna förskolan minst 2 gånger i veckan och vi leker med kusin Arvid så ofta vi hinner.
Nu åter till där jag började ;)
Det är så fruktansvärt tråkigt att höra om "folk" som går bakom ryggen och snackar eller frågar andra om varför jag gör si eller så! Och ännu värre känns det när det är "folk" jag känner väl. Kom till mig och framför era åsikter istället! Jag hade kunnat gå direkt till er (2-3 personer) och prata om detta, men då finns det ju ett par mellanhänder som får lida och det vill jag inte. Så, istället tar jag lite avstånd från er snackande "vänner" och tackar för mig.
OBS! Jag förstår er som måste arbeta och som då måste lämna era barn på förskola. Jag säger inte att jag förstår er som lämnar era "stora" barn på förskola och är hemma med ett litet barn, MEN jag säger inte att ni gör fel, jag säger absolut inte att ni ska ha dåligt samvete för att ni gör det!! Alla gör det som passar dem bäst!!! Många "stora" barn har ju hunnit börja på förskola redan innan det lilla barnet föds och då vet de ju också vad de saknar och vill kanske gå dit och få "egen" tid där!
OBS igen! Det finns ärliga och raka människor som har sagt till mig vad de tycker och de har kanske inte tyckt som jag, men då har jag iaf haft en ärlig chans att "försvara" mig.
Imorgon ska jag skriva något gladare, jag lovar ;)
Kram
Det är den svenska avundsjukan bara Tycker du gör helt rätt.Man skaffa ju inte barn för att ha de på dagis.Gjorde som du då mina var små.Så bryr dig inte om de som snackar.